Sådär, då var mormor på flyget på väg hem från sin golfresa. Då kan jag berätta vad Amanda varit med om i förra veckan. Vi har inte vågat säga något eftersom om det kom fram till mormor så skulle hon avbryta sin resa omedelbums och köpa sig ett flygplan om hon inte kom hem tillräckligt fort på annat vis.
Det började med konstig mage i 2 dagar. Sen eskalerade allt. Vinterkräksjukan trodde vi.
Efter att ha ringt sjukvårdsupplysningen 3 gånger och fått mycket bra hjälp kändes det som vi var på rätt väg men när hon sen började vägra dricka och inte hade kissat på nästan 2 dygn ringde jag en fjärde gång. Då sa de åt oss att på en gång åka till Astrid Lindgrens akutmottagning. Så det gjode vi.
När vi kom dit sa de att jag skulle ge henne en Piggelin. De hade ett helt lager Piggelin som de verkade tro var lösningen på allt, så de gav en till henne. Hon har (nästan) aldrig ätit glass i vanliga fall heller så denna isglass skickade hon iväg med önskvärd tydlighet.
Tydligen tyckte de då att eftersom hon var tillräckligt pigg för att protestera mot denna fantastiska universallösning så kunde vi börja dra oss mot utgången och ställa oss i kö till närakuten istället som låg i en annan del av huset.
Där fick vi faktiskt hjälp på en gång och vi lärde oss hjälpligt tekniken med att spruta vätskeersättningen i mungipan så hon var tvungen att svälja. 2,5 ml åt gången. Men eftersom Amanda inte är som andra barn ;) så lyckades hon spotta upp ungefär hälften i alla fall. Hon fick alltså i sig ungefär 1 ml.
Japp! Hon är helt klart för frisk för att få vård.
Men allt eftersom timmarna gick och inte ens sjuksköterskorna lyckades (de var samtliga mycket förbryllade över detta svårtyglade barn) fick vi träffa läkaren. Där bröt jag ihop och Amanda hade då också fått hög feber och ville bara sova. Det var jobbigt att se. Den läkaren förstod att vi behövde lite mer hjälp så hon såg till att vi fick komma tillbaka till "Piggelinakuten" för vidare utredning.
Återigen blev jag förnedrad inför sjuksköterskorna och de gav oss ett nytt glas med vätskeerstättning i röd saft som smakade ännu värre än naturell. Amanda har inte heller druckit saft ännu så det gick inge vidare. Vi fick sätta oss i väntrummet och vänta på en ny läkare som skulle titta på henne. En manlig sjuksköterska gick förbi oss i väntrummet och frågade hur det gick. Inte så bra som du ser, sa jag lite surt. Jodå, spruta bara i mungipan så ska du se. Ville skrika håll käften dumma människa, vi har gjort det nu i 8 timmar! Men jag gjorde naturligtvis inte det....
Sören var tvungen att uträtta några saker på jobbet under dagen så jag satt där själv ett par timmar och märkte inte ens att hon blev tröttare och tröttare. När han kom tillbaka såg han allvaret i det hela och stegade fram till receptionen där personalen satt och chittchattade med varandra i väntan på nya piggelinoffer. Jag vet inte vad han sa men den manliga sjuksköterskan skyndade fram till oss där vi satt, tittade på henne, tog bort den överlägsna attityden och på mindre än 1 minut befann vi oss i ett undersökningsrum tillsammans med en läkare som såg till att vi blev inskrivna på vårdavdelningen.
Ett par timmar och 5 stick senare för att försöka få in droppslangen tillkallades narkosläkare som i sin tur försökte 2 gånger innan han fick till det. På insidan foten! Kreativt! Amanda hann utveckla en panisk förskräckelse inför alla människor i landstingskläder. Ingen klandrar henne.
Vi kom till första akuten kl 11 på förmiddagen och kl 22 satt droppet. Då äntligen fick hon sova gott och ostört. Ingen som väckte henne för sprutor i mungipan var 5:e minut.
Själv sov jag oroligt på en 80 cm bred galonklädd bäddsoffa. Amanda ville dessutom dela den med mig efter halva natten och vi låg där och trasslade in oss i droppslangen hela tiden. Blev inte mycket sömn för mig men hon sov i alla fall. Det var ju huvudsaken.
Jag kan berätta hur mycket som helst men med risk för att tråka ut er. Kan bara kort o gott nämna att vi har stött på människor inom vårdyrket som passar i jobbet, älskar sitt jobb och de som är mycket trötta på magsjuka barn och sitt jobb i allmänhet. En del sjuksköterskor gjorde söta smörgåsar i form av små änglar. En av dem gav henne brödskalkar från 1800-talet till frukost. Då började jag gråta igen..... Hur kan man ge det till ett barn som totalt har tappat aptiten?
Under tre nätter fick hon dropp och sen kunde vi åka hem.
Konstigt hur man från att ha varit "för frisk" för att bli intagen helt plötsligt kan behöva 3 nätter på sjukhus.... Kanske ska man inte ignorera oroliga föräldrar. Ett litet tips bara...
Nu är allt tack o lov som vanligt igen men det var omtumlande att se sin lilla älskling så sjuk och med dropp.
Vill återigen tacka alla på mitt jobb om ni läser detta, för de fina blommorna och nallen. Ni fick mig att gråta en gång till! Fast en helt annan sorts tårar :)
