Eftersom Amandas mamma är född med en defekt - höftledsluxation fick vi bara ett par dagar efter Amandas födsel en remiss till röntgen på Danderyd för att kolla om det hade gått i arv. Det var fullt av jämngamla bebisar i väntrummet och ljudnivån var minst sagt hög. Det var bara lilla Amanda som snällt satt och betraktade spektaklet i sin lilla bilstol. Varvid Amandas pappa säger till de andra föräldrarna att deras bebisar ska låta bli att lära ut sådana ljud till vår dotter. Behöver jag förklara att det blev rätt dålig stämning där i väntrummet?
Har folk ingen humor frågade han sedan mig. Nej, inte när det kommer till föräldrar och deras barn, fick jag förklara. Det är väldigt känsligt det där.
Nåja nu har vi fått höra lite på Amandas röstresurser, var så säkra. Vi trodde att hon bara skulle äta och sova resten av sin spädbarnstid men ack vad vi bedrog oss. Hon har visat sig vara en helt normal bebis med helt normala behov av att göra sin röst hörd. Och jag tror inte att det har något med det relativt korta besöket i väntrummet att göra. Vad pappa än säger....
För övrigt konstaterades att det inte var något fel på Amandas höftleder och vi lämnade sjukhuset mycket glada och lättade.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Soren, jag ar helt pa din sida nar det galler humorbefriade foraldrar! Och sen en annan sak, hur kommer det sig att jag som i min enfald trodde att jag visste allt om Louise som var vart att veta, aldrig har hort talas om denna defekt? Skont att den inte gatt i arv i alla fall. Stor kram till er alla!!
Skicka en kommentar